Dag 3

Jaha, nu är det dags igen. Skulle kunna göra denna listan på en dag, men det skulle väl ingen läsa ens en gång. Det kanske ingen gör nu ändå, men wtf, något för mig att skriva iallafall. Gillar att bara rabbla på med tusen skumma ord och sen läsa hur korkad jag låter ibland. Fint. Let's do it.

Dag 3 – Mina föräldrar.

Jaha, mina päron alltså. Kan börja med mammi, hon är 47 år, blond, tvåbarnsmammi osv. Har samma gener som henne. Hon var smal som en pinne när hon vart liten. Frågade när hon började gå upp i vikt lite mer, hon svarade till min fasa, "när jag var runt 21-22 år". Damnit, det är alltså just precis NU jag måste börja tänka på min vikt och att jag KAN börja bli "tjock". För jag kan det. Hon är inte smal. Hon måste kämpa lite för att hålla vikten.

Det är min största rädsla ungefär. Att bli en tjockis. Sjukt oattraktivt tbh. Iallafall på mig. Okej, på andra också, jag ska inte ljuga. Men ah, dags att skärpa sig med chipsen? HELL NO, fast jo, jag ska försöka. Borde göra ett förbud. Efter nyår. Ska frossa tills dess.

Ah, jag bor med mamma dårå. Hon heter Christina btw, en liten detalj jag glömde osv.

Pappa då, Per, 45, bor kvar där vi bodde innan, eller ah, ja, där iallafall. Han och jag är så jävla lika egentligen. Åtminstone mot varandra. SÅ jävla envisa, SÅ jävla långsinta, SÅ jävla sura, SÅ jävla o-känsliga. Kan inte prata om känslor alls. Allt blir så känslokallt, men det är så det är, så därför blir det inge konstigt.

Tex när farfar blir dålig och hoppar in på sjukhus titt som tätt. När pappa ska berätta det, att han åkt in på sjukhus, då får han så konstig röst och låter inte alls som pappa. Jag blir precis likadan. Kan inte prata och låtsas som ingenting, "jaha, okej..". Så är det inget mer med det, fast inombords gråter man ihjäl sig lite för man är så orolig. Ps. Farfar är också likadan som oss. Ds.

Förut när jag bodde med mammi och pappi så bråkade vi hela tiden. HELA jävla tiden. Tar tillbaka alla jävla skitord jag kallat honom faktiskt. Dom är inte helt underbara osv. Sen flyttade jag till mamma och nu är allt bra. Vi ses lite sådär ibland, då är det samma okänsliga stämning, men det funkar ju. Det är så vi har det. Ah, mina päron det.

Dom är ungefär dom enda som kan få mig så _sjukt_ arg att jag börjar böla istället. Inte för att jag blir ledsen, bara så arg att ingenting går, så spricker jag och gråter sönder ett tag samtidigt som jag svär tusen ord i huvet.

Ja, nu fåre va nog. Dom är bra, bäst faktiskt. Vill inte ha några andra trots allt! Puss.

Punkt slut.