Väldigt tänkig at the moment. Och jag som sa att jag skulle lägga av med svengelskan, men det gick inte så bra, det bara PLOPPAR ut ur fingrarna va. Just can't hjälp it, EHEHEHEH, jag är så rolig, nej.
HåkisKråkis vill inte sluta sjunga i mina lurar, han står i Vasaparken och skulle byta plats med vem som helst på sekunden, om han kunde. Det skulle jag också göra, nu direkt. Byta med någon som mår sådär frustrerande bra. Jag mår lite sisådär upp&ner, hit&dit. det är jobbigt när det inte kan hålla i sig, särskilt när jag mår fint. Tycker jag förtjänar en någon nu. Tack på förhand. Jag ber inte om mycket, men ibland känner jag att det har gått så lång tid, tragiskt jävla ensam, varför är det inte min tur någon jävla gång.
Så fruktansvärt trött på alla jävla as jag har träffat detta året. Eller alla och alla, det har varit ett as, ett enda as som bara spelat hela jävla tiden. I början av året vare ett annat as. Minns inte om jag hann med ett as mellan dom hära två asen eller om det var innan det första aset och mellan det aset och det innan det. Ja herrejävlar vad bra det går för mig. NEJ.
Har fan varit.. nej jag säger inte något om mina känslor direkt, bara, hur jävla ont det har gjort hela jääävla tiden. Blir så arg när jag tänker på det, så ledsen. Hur fan i helvete kan man bete sig så mot någon annan? Spela med någons känslor. Leka, förvilla, snirkla runt i labyrinter som man inte hittar ut från.
Förhoppningar från gång till gång, ena dagen förvirrad och nere, utan att veta. Andra dagar, hur bra som helst, men jag har förstått att jag bara passat när det passat. Jag är så blåst, jag går verkligen på allt.
Tog tre månader att komma över. POFF fick jag höra något igen. Gick på och förlät, fick klart för mig att det "kommer inte bli likadant igen, förlåt" osv. FINE, allt flög tillbaka på mig, gick på det. Trodde verkligen att nu jävlar skulle det gå som jag hade velat hur länge som helst. Trodde jag ja, så blev det inte. Bortförklaringar och nu, ingenting.
Blir förbannad på mig själv för att jag kunde vara så blåögd, lita på någon som varit en idiot innan det, när jag innerst inne visste om det. Vågade inte ens berätta för någon av mina vänner att jag tagit upp det där igen, för jag visste vad dom skulle säga, dom såg hur fucked up jag blev av det första gången och skulle garanterat avråda mig från det och säga smarta saker, som jag visste var sanna, men så blev det inte.
Berättade först efter att jag varit där, fick höra det ena och det andra, "alltså du är faktiskt jävligt dum, tänk hur det var förut, så många chanser du gett". JAPP, allt det där visste jag, men jag ville inte se. Var totalt blind av.. ja vad, jag vet inte. Känslor som jag inte riktigt kunde förklara, det kändes så jävla mycket, viljan tog överhand, men, jag skulle berättat, jag skulle lyssnat, jag borde ändrat mig, borde aldrig svarat, borde aldrig åkt dit den kvällen som blev så jävla bra, men ändå så jävla värdelös. Bara en blick så var jag fast igen. Som en jävla drog. Jag såg bara den jävla personen, kändes som första gången vi ens rörde varandra. Fumlande händer som inte riktigt vågade, fingertoppar längs armen, rysningar, den där låtsasförsta kyssen, kunde inte sova, ville bara ligga där och titta, så jävla bra, så jävla låtsasbra, så jävla fake, sån jävla besvikelse. Jag blev så jävla blåst. Blabla, vill ses igen, nej, det ville du icke. Och herregud varför skriver jag ens det här.
Det här känns lagom patetiskt, men jag orkar inte. Ingen vet. Alla bara vet det jag sagt och det är inte mycket, men såhär känner jag. Det finns kvar och jag hatar det, jag avskyr det så jävla hårt att jag vill sova bort hela mitt liv, men jag fortsätter vakna varje jävla dag, utan någonting. Nu har jag sagt mitt och nu ska jag sova och sluta deppa över en idiot som inte kan hålla sina ord, sluta va nere för att jag hade fel. Tack för mig.
Punkt slut.
