Kiwiskal är det nya

Jag älskar dig fast att du äter kiwisar med skal på.

Jag minns

Jag minns när mamma och jag var på bio och där kom en tjock tjej med ett för litet knallrosa linne. Det var liksom inte till så stor fördel för kroppsstorleken. Var gärna överviktig, men snälla, klä på er ordentligt. Som jag tillexempel. Jag köper inte kläder på barnavdelningen bara för att dom går att kränga på min kropp. Det ska väl passa? Mamma skrattade iallafall, det var roligt. Jag med, i smyg. Ja, mamma också i smyg. Så elaka är vi faktiskt inte.

Jag minns också när jag och Fonkan hade BT-picknick utanför oss här på gräset med Sunekorven. Då var han inte mycket för världen, den där lille. Ett halvår cirkus, tror jag att han var. Först handlade vi en flarra BT på staden, sen satt vi där, och bara chillidillade. Det var fint minsann. Sen kom det tio små moppepojkar. Fast nej, dom var max tio år. Tjat tjat tjat om katten och ifall dom fick klappa den. NEJ, sa jag. Så elak. Fast ändå, nej. Vem vill ha tusen kids på sin katt? Han hade ju dött ungefär av rädsla. Sen gick vi in och åt kattglass på balkongen och Sune hittade ett eget hus. Ja, det var fint minsann.

Nu minns jag inte mer. Jo, jag minns så mycket. Det har hänt en del i mitt lilla liv, fast det känns som att det alltid stått still. Ska kötta lite musik nu tänkte jag. Sådär lagom högt så jag inte väcker Sune. Han ligger här bredvid och sover, snarkar, piper och springer. Allt på en gång. Vem var det som sa att killar inte kan multitaska?

Lite Krunegård kanske, det var längesen.

Tjing.