Vill ha någon som saknar mig. På riktigt. Få finnas sådär lite extra. Vara två personer. En här, helt levandes och en i någons tankar sådär hela tiden. Ja, det vore fint. Tappat orken att försöka mig på det där igen egentligen, men jag vill, det vill jag. Mer än allt. Man får ta det som det kommer, egentligen. Fast..
.. det som kommit när jag tagit det sådär har dock alltid lyckats bli något värdelöst, som bara krossar bit för bit. Löjligt, men sant. Jag är så lätt att sänka. Svik mig en gång, på riktigt så ska du se att jag där inuti krymper lite mer. Undra hur många gånger mer än såhär det ska till för att jag ska försvinna helt.
Behöver någon. Vad som helst, nästan, fast ändå inte alls något vadsomhelst. Något speciellt bara till mig. Då skulle jag bli den gladaste som finns. Så är det. "Det är inget som kommer när man behöver det som mest, det kommer när du anar det minst". Avskyr det där äckligt klyshiga mer än allt. Jag vill ju ha det när jag behöver det mest, vilket är nu. Precis just NU.
Ah men fuck no, jag anar ingenting, kan blunda en liten stund och sen öppna ögonen och POFF står den där perfekta framför mig. Och så jag, anandes ingenting. Blåndi goes happyface.
Nu ska jag lyssna vidare på min round-and-round-lista på spottan. SPOTTAN ja, spottar på er med min lista. Hej.
Pungt slut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar