Har kommit på en konstig grej. Jag vill ha på G med någon. So far, no strange. Men sen vill jag _nästan_ bli sårad. Bara nästan. Sådär halvdissad att man måste lyssna på deprimerande låtar och gråta sig till sömns. Känna sig värdelös och totalt nere i botten för att nästa dag bli bekräftad och höra att "shit, jag menade det inte, jag gillar ju dig, du är bra blablabla", förlåta, för att några dagar senare bli så jävla krossad igen. Samma visa om och om igen.
För det här suger. Jag känner ingenting. Det enda jag känner är den ensammaste jävla känslan i världen. När jag blir sårad får jag åtminstone gråta för en anledning, känna mig dålig pga något som finns, inte bara för att jag är ensam och patetisk som tror att jag aldrig kommer hitta någon som kan göra mig glad på riktigt igen.
Den här grejen är så jävla konstig. Jag förstår den inte. Lär aldrig göra. Vill bara ha någon att tycka om, hur mycket han än sårar mig. Han är ingen jag vill ha, bara det finns någon där. Som kan göra mig glad, inte ihop, bara glad, för att sen såra som vanligt. Jag är så van vid det där, det är det enda _varför_ jag kan komma på. Att jag är van. Det ska inte behöva vara så. Jag är inte som man ska. Nu är jag less. Hejdå.
Punkt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar