Alltid försökt hålla mig till "ha inte för stora förhoppningar, då blir du bara besviken". Det funkar inte. Jag förstörde det. Mitt såkallade fittmotto fanns inte. Nu gör det det. Trots allt. Det finns så jävla klart och tydligt. Så jävla nedstämd så det finns inte. Jag borde sagt det till mig själv. Allt går åt helvete ändå. Förr eller senare. För visst gör det det? Alltid. När har något lyckats hela vägen för mig? Aldrig. Kanske när jag klarade sköldpaddsspelet på hamsterpaj. Då klarade jag hela. Men det räknas inte ens.
Annars då? Nej. Allt suger. Jag tror för mycket helt enkelt. Ska börja vara som andra vill ha mig. Så kanske det går bra någon gång. Hört för mycket hur dålig jag är av folk nu. Den som säger det högst är jag. Så jävla värdelös, skriks det i mig. Det är skönare när jag kan känna mig lite bra.
Om man är folk till lags kanske man får känna sig bra. Uppskattad. Att dom inte har en aning om hur dålig jag är, det spelar ingen roll då. För då är man ju bra. På låtsas, men ändå bra. Undrar hur folk vill att man ska vara, det är det svåra.
Tvärtom mot mig, det borde vara så. Värt att prova.
HEJKRAM
SvaraRadera